EN TRÄDGÅRD I CHELSEA
...som Carl von Linné besökte redan 1736
Sloane hade flera år tidigare tillbringat några månader på Jamaica och från de västindiska öarna plockat med sig ett antal örter och växter som dittills varit helt främmande i Europa.
Hans namn lever idag vidare i London genom bland annat torget och tunnelbanestationen Sloane Square, hade när han träffade Linné redan gjort sig känd för en botanisk välgärning – nämligen att rädda apotekarsällskapets medicinalträdgård i Chelsea, Physic Garden från nedläggelse. Sloane hade helt enkelt köpt in godset, Chelsea Manor i det som den gången var byn Chelsea och med på köpet följde också trädgården vid Themsen.
Herrgårdsbyggnaden hade uppförts redan 1536 av Henrik VIII som bröllopsgåva åt Catherine Parr, den enda av sex hustruar som överlevde kungen. Hans Sloane kom att bli den siste ägaren till Chelsea Manor som låg en bit öster om medicinalträdgården. När väl Sloane var borta revs den illa åtgångna jättebyggnaden 1753.
Hans Sloane som var född i County Down 1660 hade kommit till London som 19-åring och visade sig vara en begåvning som kom att studera fysik, anatomi och botanik vid universitet i England, Nederländerna och Frankrike.
Efter att ha tillbringat lite mer än ett år på Jamaica som personlig livläkare åt brittiske guvernören där, Christopher Monch, kom han 1693 tillbaka till London där han öppnade en praktik i Bloomsbury.
Eftersom Sloane dessutom köpt in en större kvantitet kinin, dåtidens enda verksamma medel mot malaria, en sjukdom som på 1600-talet fortfarande frodades till och med i de brittiska träskmarkerna, blev han snart sedd som specialist på tropiska sjukdomar. I Västindinen hade han också sett invånarna ge kakao som en stärkande dryck åt sjuka barn och snart fanns den populära drycken, ”Sir Hans Sloane’s Milk Chocolate” till försäljning i London.
1695 hade Sloane också gift sig med en välbärgad änka, Elizabeth Langley och letade alltså efter ett lämpligt boende som han hittade i idylliska Chelsea.
Läkarsituationen i London var vid denna tid minst sagt komplicerad. Det fanns minst tre yrkesgrupper, termetiskt tillslutna i sina respektive skrån, vilka ansåg att det var just dessa som gav den ”riktiga” sjukvården.
Apotekarna konkurrerade med läkarna
Läkarna, tillhörande College of Physicans, konkurrerade med barberare/kirurger och apotekare om att behandla de tusentals sjuka i storstaden.
Och även om dåtida läkarvård gav föga hopp om mer än lite lindring för svårare sjukdomar så räckte förstås inte på långt när de mindre än 100 läkare, vilka fanns i London vid denna tid. Medlemmarna i College of Physicans hade visserligen monopol på att utöva läkekonst en mils radie från city, men det hjälpte inte när behovet var oändligt. Barberarna/kirurgerna och apotekarna räknades i alla fall i motsvarande grad i fyrsiffriga tal. Och för att ytterligare komplicera situationen fanns det förstås många sjuka som gick till ”sköterskor,” astrologer och rena kvacksalvare för att få vård.
För att bli praktiserande apotekare och väljas in i ”The Worshipful Society of the Art and Mystery of the Apothecaries of the City of London” krävdes sju års lärlingstid, vilket dock bara var hälften av läkarnas lärlingstid. Och apotekarna var verkligen praktiserande på denna tid eftersom deras sätt att sköta sjuka inte alla skilde sig nämnvärt från läkarnas.
1666 härjade den stora branden, The Great Fire, Londons centrala delar och bland de byggnader som strök med fanns apotekarsällskapets fastighet och lilla trädgård i Blackfriars. Det visade sig att en återuppbyggnad av denna skulle kosta enorma summor och sällskapet letade istället efter ett alternativ som man fann längs Themsen i förorten Chelsea. Eftersom all viktig kommunikation vid denna tid gick längs floden var tomten på en och en halv hektar en ypperlig plats för sällskapets trädgård. Där fanns nämligen också en kajplats och ett pråmhus där sällskapets båtar kunde angöra. Läget var också förträffligt eftersom sällskapets askultationsresor i utbildningssyfte med båt till platser som Battersea och Putney Heath fick på så sätt en utmärkt startplats. Dessutom fick man genom trädgården en tillräckligt stor plats för en egen odling av medicinalväxter. 1673 övertog man tomten, vid Royal Hospital Road, som länge hette Paradise Road, och två år senare uppfördes en mur runt trädgården.
De första fröerna till plantagen i Nordamerika skickades från Chelsea
När Linné kom till Chelsea 1736 hade mycket hunnit hända. Ett antal mer eller mindre dugliga trädgårdsmästare hade avverkats och såväl kall- som varmväxthus hade byggts. Intresset från många utanför sällskapet var också stort beträffande trädgården. Där odlades ju de mest exotiska örter som inte fanns att hitta på andra ställen. Ett fröbytesprogram med andra trädgårdar och samlare i världen hade också dragits igång.
Många av de främmande växterna ansågs inte heller vara härdiga och kunna överleva i Londonklimatet men gjorde det ändå, troligen eftersom läget vid Themsen gav speciella odlingsfördelar.
Tidigt odlades mynta, salvia, mejram, ruta och många andra örter i trädgården och på 1680-talet sattes några plantor av libanesiskt cederträd. Antalet tidiga geranium och pelargoner var många och variationsrika. Under det tidiga 1700-talet var det också från Chelsea som de första fröerna till bomullsplantorna i Nordamerika skickades!
1691 besökte en präst vid namn Hamilton trädgården och skrev: ”Chelsea Physic garden har en stor variation av plantor både i och utanför växthuset: dess perenna, gröna häckar och rader av olikfärgade kryddor är väldigt vackra.”
1722 överlät alltså Hans Sloane trädgården till sällskapet mot en årlig avgift av fem pund, men också med ett viktigt förbehåll. Nämligen att 50 nya plantor årligen plockades och pressades i trädgården fram till dess att 2000 hade bokförts. En siffra som snart uppnåddes och överskreds med råge. Än idag finns detta märkliga herbarium bevarat på Natural History Museum i Kensington.
Under sina dagar i London bosatte sig Carl von Linné hos prästen Tobias Björk vid den svenska kyrkan i London, som var belägen vid ett torg, Prince’s Square i hamnkvarteren i östra delen av staden. Björk var en vänlig kyrkoherde vid den svenska församlingen som startat 1710 och vars kyrka hade tio år på nacken.
1737 var den 30-årige Carl Linné, född i Stenbrohult vid den småländska sjön Möckeln, redan en sensation i den botaniska världen även om hans största utmärkelser och adelstitel låg långt fram i tiden. Hans storverk med klassificeringen av växterna, ”Systema Naturae”, hade publicerats i en första upplaga 1735 och vid tiden för sin månadslånga resa till England var han anställd hos George Clifford i Hartekamp i Holland. Clifford, en av direktörerna för det holländska ostindiska kompaniet, var en mycket välbärgad man med passion för växter. Och hans trädgårdar och växthus på godset, åtta kilometer utanför staden Harleem, överträffade också Linnés allra vildaste förhoppningar när han kom dit 1735. Linnés reslystnad var dock som alltid stor och Clifford gav gärna sin svenske skyddsling ledigt för studiebesöket i England.
Miller ilsknade till på Linné och for in till London
När Linné träffade Hans Sloane i London var denne redan insatt i svenskens naturlära eftersom han året före fått ett exemplar av ”Systema Naturae” i sin hand Apotekarnas trädgård i Chelsea förestods sedan några år av av Philip Miller. En driftig man som skulle göra trädgården till en av de mest betydande botaniska trädgårdarna i hela Europa. Linné var dock inte imponerad av tillståndet där under sitt besök. Snarast en trädgård i kaos, enligt systematikern Linné och inte heller relationen mellan svensken och Miller blev inledningsvis så lyckad. Miller hade redan 1724 publicerat sin ”Gardener’s Dictionary” men det skulle dröja till den sjunde upplaga, över 20 år efter Linnés besök i London, innan engelsmannen motvilligt byggde boken på det linneanska systemet. Och mötet skulle utveckla sig till en allt annat än trivsam händelse. Till saken hörde också att Linné pratade dålig engelska och att detta säkert hade viss betydelse för meningsskiljaktigheterna. Linnés engelska språkkunskaper var långt ifrån i klass med hans latin och faktiskt så dåliga att när han promenerade i St George’s-distriktet där den svenska kyrkan låg, skickade kyrkoherde Björk med honom en adresslapp. Detta om Linné skulle gå vilse i det ganska ruffiga hamnområdet eller på den angränsade och beryktade, Ratcliffe Highway.
Linné berättar att när han kom till Chelsea den första dagen och visades runt i Physic Garden presenterade Miller växterna med den på denna tid vanliga och mycket omständiga namnnomenklaturen, vilken också företräddes av Hans Sloane. Linné svarade ingenting och när han nästa dag åter besökte Chelsea hade svensken ryktesvis fått höra att Miller gnällt om att: ”Denne Cliffords botanist känner inte en enda växt”. När Miller fortsatte med samma presentation menade Linné att han borde använda de namn som han själv föreskrev, vilka var ”kortare och säkrare.” Miller ilsknade till, lämnade Chelsea och for in till London för att först på kvällen återkomma till trädgården. Nu hade dock Millers dåliga humör försvunnit och när männen skildes åt fick Linné med sig en större samling herbariumväxter till Clifford i Holland.
”Engelsmännen är förvisso de frikostigaste folket på jorden,” skrev en nöjd Linné och for efter att han träffat ytterligare några botanister, vidare till Oxford och den botaniska trädgården där. Att han trots dispyten med Miller ändå var nöjd med sitt besök i Chelsea framgår av en uppsats som Linné skrev senare och där förklarade att ”Miller, Philip var en snäll Örtegårds-Mästare i Chelsea-gården.” Nåja, snäll i 1700-talssvenskan stod snarast för duktig, så Linné uttalade sig som oftast högst professionellt!
Svensken for innan avresan till Holland åter till London och hade säkerligen stannat där ytterligare en tid men Clifford ville ha hem Linné till Hartekamp för att påbörja en katalogisering av sin trädgårds växter. Så före augusti månads utgång lämnade svensken England för första och sista gången.
Linné var också mycket nöjd med sin englandstripp och Sloane var nöjd med svensken, så nöjd att han fick en del av svenskens ”Flora Lapponica” uppläst inför Royal Society. Linné skrev också från Holland och tackade Sloane för att denne visat honom sitt ”ojämförliga museum.”
Båthuset och kajen försvann när Chelsea Embankment byggdes
För Philipp Miller skulle än en gång hans hetsiga humör ställa till det. 1770 vid 79 års ålder var han fortfarande trädgårdens chef, men nu hade sällskapet tröttnat på hans arrogans mot dem och tvingade honom att pensionera sig. Något som Miller alls inte gjorde utanhan fortsatte istället till Kew där han tog över prinsessan Augustas örtträdgård. Vilket blev början på det som idag är världsberömda Kew Gardens.
Hans Sloane var då sedan länge död men hans personliga och för sin tid mycket ovanliga samling av allt från herbarieväxter, till snäckor och embryon blev upphovet till dagens British Museum.
Sloane hann dock få uppleva den staty av sig själv, som apotekarsällskapet satte upp i Physic Garden. Idag finns en kopia av denna i trädgården, medan det hårt nötta originalet förvaras i British Museum!
Dagens Chelsea Physic Garden skiljer sig också en del från trädgården under Linnés besök. Kanske främst för att den inte längre når ner till Themsen vilket en gång var själva fundamentet för apotekarsällskapets val av plats. 1870 byggdes nämligen Chelsea Embankment för att förhindra översvämningar av Themsen. Därmed försvann rader med idylliska båthus och kajer i denna del av London.
Att Chelsea Physic Garden idag är en trädgård öppen för allmänheten är också en ganska modern företeelse.
Under 1800-talet förföll nämligen trädgården och 1899 tog en lokal församlingsstiftelse över driften och Chelsea blev nu en studieträdgård för studerande vid universitet. 1983 tog sedan en oberoende stiftelse över anläggningen och den öppnades också för en allt mer trädgårdsintresserad allmänhet.
Idag är Chelsea Physic Garden en verklig oas i Londonlivet och det är en garanterat trevlig upplevelse att komma innanför den röda tegelmuren och få vandra där Carl von Linné en gång nyfiket studerade växterna
och munnhöggs med Philip Miller!
Royal Hospital Road är uppkallad efter det kungliga sjukhuset, som kung Charles II ursprungligen sägs ha byggt åt sin älskarinna Neil Gwynne och som nu är ett pensionsnärshem åt soldater i den brittiska armén. Dessa bär fortfarande uniform och kan ibland ses på gatorna i denna del av Chelsea.
Chelsea Physic Garden ligger fem kilometer sydväst om city och nås bäst med tunnelbana: Sloane Square på District and Circle Line. Busslinje som stannar i närheten är 239. Trädgården är öppen söndagar och onsdagar kl 14-17 mellan april och oktober. Entré.